Jag fick en idé om att försöka skaka liv i min gamla blogg, eller rättare sagt: en av dem. Ofta dyker tankar upp i sinnet som behöver bearbetas. Kommentarer från läsare är tillåtna! Nedan några tankar kring Frödings dikt Idealism och realism.
Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Även om Frödings dikt är färgad av tiden i vilken den är skriven, rör den vid något fundamentalt om världen och våra föreställningar om den. Å ena sidan tycks vi människor ha en föreställning om hur vi vill att världen ska se ut, en idealvärld. Denna värld ser naturligtvis olika ut för olika människor och kulturer, och som inte sällan grundar sig på religiösa föreställningar (även om religion och kultur ibland kan vara svåra att skilja åt). Man kan också kalla det för ett önsketänkande. Å andra sidan finns en verklighet, och det är om denna schism, eller oförenlighet, Fröding diktar.
Fröding verkar dock föredra
realismen framför idealismen, som om idealismen i någon mån vore meningslös.
Dikten skrevs i 1800-talets slutskede, men bär tydliga spår av den våg av
samhällsrealism som genomsyrade de föregående årtiondena, dock inte enbart i
positiv bemärkelse. Dikten är också en litterär känga både bakåt i tiden. I
stället för att, som romantikerna, försköna naturen och världen, hyllar Fröding
verkligheten – det naturliga och riktiga. Snus är alltid snus oavsett hur det
förpackats. Rosen som symbol för det vackra är alltid vacker alldeles oavsett
var den står, och även om grus görs till konst innebär det inte att det är
vackrare än annars. Don’t overdo it,
tycks vara budskapet.
Under 1800-talet växte dessutom
många olika rörelser och ismer fram som stora politiska kliv i spåren av den
industriella revolutionen. De kändaste ismerna känner vi än idag: socialismen,
liberalismen och konservatismen – det moderna samhällets tre ideologiska
pelare. Fröding kanske inte talar om politik, men han ger genom sin dikt
uttryck för en förkärlek till verkligheten, något som man kan hävda kan
jämföras med vår tids ”post-politik”, där det varnas för visioner. Anpassning
till rådande förhållanden, dvs. till verkligheten, verkar vara vår tids axiom,
där ekonomiska katastrofer förklaras som naturliga fenomen. Fröding tycks ge
uttryck för att det finns saker som är evigt vackra och saker som är evigt fula
oavsett hur de porträtteras; att det är så det är, och att det är så det ska
vara.
Ett ideal kan dock vara en
ledstjärna för dem som känner att den värld eller det samhälle de fötts in i
inte passar dem. Man vill ändra på världen. Det är där idealismen kommer in –
på gott och på ont. I realismens värld ska vi inte värja oss för det världen
har att bjuda på, men som människor kan vi inte hjälpa att värdera världen
omkring oss som bra eller dålig. Dikten lämnar mig ändå med en positiv känsla.
Fröding skalar med sitt realistiska perspektiv av alla skillnader mellan rika
och fattiga; under ytan är vi alla lika, oavsett hur vi är förpackade. Eller är
det en idealistisk tanke?
