Sorgliga öden
I början av berättelsen får vi reda på att den ena huvudpersonen, Gao Yang, luras ut ur sitt hus av en byäldste, bara för att finna sig gripen av polisen. Den andre huvudpersonen, Gao Ma, undkommer dock till en början, men grips senare. De är båda bönder och lever i Paradisets län. Det framgår i övrigt inte vilken relation de har. Regeringen har lovat dem rikedom om de började odla vitlök, vilket de gjort. Vitlöken har sedan inte gått att sälja, vilket mynnar ut i ett uppror där länsstyrelsens byggnad plundras och all vitlök slängs på gatan för att ruttna.
Det verkar finns ett motsatsförhållande mellan Gao Yang och Gao Ma. Den förre är en lugn, något naiv och lydig samhällsmedborgare som helst av allt inte vill störa, medan den senare är mer passionerad, handlingskraftig och upprorisk.
Gao Yang har en hustru, en blind dotter och en nyfödd som med tolv tår. Han klagar aldrig, säger inget. När polisen griper och slår honom intalar han sig själv att han inte gråter. Han hamnar i häktet tillsammans med andra brottslingar och blir alldeles förskräckt. Läsaren får inte reda på varför han gripits, och han verkar själv inte riktigt veta, utan kallar sig själv för en snäll person som aldrig skulle göra någon illa. Flera gånger i berättelsen kissar han ner sig, eller till och med tvingas eller övertalas att dricka sitt eget urin. Men han intalar sig själv att det är så det måste vara; det är något man får stå ut med. Han erkänner sina brott då staten ger mildare straff åt dem som erkänner.
Gao Mas historia är att han blir kär i grannflickan Fang Jinju och vill gifta sig med henne, men hon ska giftas bort till en annan familj, så att familjen Fang kan skapa allianser. Gao Ma konfronterar familjen och blir nedslagen, likaså Jinju för att vara olydig. Det slutar med att de flyr tillsammans, men de kommer inte så långt innan Jinjus bröder och en assistent Yang kommer ifatt dem och lär Gao Ma en läxa. Jinju står emot misshandeln hemma och får till slut sin vilja igenom att gifta sig med Gao Ma mot 10 000 yuan. Gao Ma lovar att han ska skrapa ihop pengarna, pengar han skulle få genom att sälja vitlöken. När inte detta går står han i första ledet och skanderar "Ned med de korrumperade! Ned med byråkratin!" Natten och morgonen före Gao Ma slutligen grips tar sig den höggravida Jinju hem till hans hus och hänger sig. När han sedan finner henne går han bärsärkagång på grannens papegojor med ett svärd.
Även Jinjus mor, som kallas fjärde faster Fang, grips och sätts i häkte. Hon fanns också med i upproret då hon känt sig orättvist behandlad. En statsanställd hade full kört över och dödat hennes make med en bil då denne, tillsammans med Gao Yang, var på väg hemåt på sin vagn full med vitlök dragen av en dräktig ko (som för övrigt skulle generera pengar med kalven den bar på) då fryshuset inte velat köpa deras vitlök för att det var fullt. Den statsanställde kom undan och farbrorns lik bars till kommunen för att de skulle få kompensation, men de fick resa hem igen. Husets tillgångar delades upp bland bröderna och modern och familjen splittrades.
Tio personer åtalas för upproret. Gao Ma framhäver hela tiden sitt hat mot alla som frågar ut honom och säger att de får göra vad de vill med honom. Gao Yang är nervös och kissnödig, och faster Fang bara gråter. En åhörare, som för övrigt är officer och lärare, ställer sig upp och håller ett anförande - ett sorts försvarstal för bönderna - om hur kommunistpartiet inte är vad det har varit och pekar på att upproret är en logisk konsekvens av statens handlande, vilket domaren flyger i taket för. De döms alla till straffarbete. Gao Yang förlikar sig med sitt öde, medan Gao Ma verkar ha gett upp hoppet om livet och försöker arbeta så hårt att han glömmer allt och hade gärna suttit av Gao Yangs tid också, tills Gao Yang berättar för Gao Ma hur hans Jinjus lik grävts upp av hennes bröder för att familjen Cao skulle ordna ett spökbröllop för dem. När faster Fang får reda på detta hänger hon sig. Gao Ma flyr under ett arbetspass utanför murarna och blir skjuten i flykten.
Allas öden är tragiska och ingen får som den vill. Den enda som inte gör självmord eller mördas är Gao Yang. Staten framstår som segrare i denna strid mellan bönderna och makten. Också Zhang Kou, en blind gammal gubbe som sjunger ballader om vitlöksböndernas uppror hotas till livet av polisen och hittas så småningom kvävd med lera nedstoppad i halsen och bredvid honom en halshuggen katt.
Magisk realism
Mo Yans prosa har benämnts som en realism som "med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid" (Svenska Akademiens nobelprisformulering). I romanen görs många hopp i tiden och beskrivningarna av verkligheten vävs ihop med sagor och fantasifulla inslag som stundom påminner om japansk anime, där glittrande gröna gnistor dansar framför ögonen och solens purpurröda strålar gnistrar som prismor i grenverken, eller om grodor som inte vågar kväka för att kejsaren med jadegröna tänder bestämt det.
Men det är inte bara vackra skildringar han gör. Mo Yan värjer inte för det fula, och det är just det som gör honom realistisk. Människorna är skitiga, snorar, varar, pissar, rapar, blöder, fiser och stinker - ofta av vitlök. Bönderna lever eländiga liv medan de statsanställde har det bättre ställt, och det är i denna kontrast kritiken framstår som allra tydligast.
Tala inte
Mot bakgrund av författarens pseudonym blir historien extra intressant, med tanke på Gao Yangs öde. Han är den karaktär som lyder och inte säger något som makten inte vill höra. Hans straff ska mildras om han samarbetar. Kanske är detta en kritik mot byråkratin och korruptionen i Kina. Men hur kommer det sig då att han tillåts skriva detta med tanke på den censur som förekommer i landet? Författaren är själv med i partiet med motiveringen att det skulle se illa ut om han gick ur (källa: Wikipedia).
I berättelsen försvaras faktiskt socialismen. Gao Ma får frågan under ett förhör varför han hatar socialismen så mycket, men han svarar: "Jag hatar er, inte socialismen." och "Jag hatar er korrumperade tjänstemän som viftar med kommunismens flagga bara för att förstöra partiets rykte!" Det är alltså inte statens ideologi som angrips utan korrumperade människor, och det är något annat. Korruption kan anses vara en mänsklig svaghet som vi alltid måste brottas med. Hur vi kommer åt den är en annan fråga.
