Acceptans

Jag gillar litteratur som tar upp två motsatta mänskliga egenskaper, liksom i föregående inlägget om hur idealismen och realismen "klyva våra hjärnor". Jag såg nyligen på en filmatisering av Sense and Sensibility, där Marianne, när hon får reda på att Elinor hela tiden hade vetat om Edwards hemliga förlovning, utbrister:

“Always resignation and acceptance. Always prudence and honour and duty. Elinor, where is your heart?”

Ur ett historiskt perspektiv skulle man kunna säga att Elinor representerar den gamla tiden, det förnuftiga 1700-talet, medan Marianne representerar den romantiska rörelsen under det tidiga 1800-talet. Däremot, ur ett psykologiskt perspektiv, är detta sätt att förhålla sig till sociala koder inget nytt. Elinor lyssnar mer till överjaget, medan Marianne lyssnar mer till detet - och detta är ju en inbyggd mänsklig egenskap, oavsett tidsepok.

Acceptans är svårt. Om vi inte kan få det vi vill ha kan vi antingen acceptera att det är som det är och gå vidare, för att slippa mer lidande, eller så stormar vi fram och hoppas på det bästa, i hopp om att få det vi vill ha. Vad som avgör hur man agerar i olika situationer tror jag grundar sig i hur man, rent biologiskt, är som person, men också sociala faktorer. Hade det inte varit gängse i det samhälle som Sense and Sensibility utspelar sig att gömma sina känslor, hade kanske Elinor varit mer öppen med vad hon ville. Dock verkar det inte ha haft så stor effekt på Mariannes beteende. Enligt Colonel Brandon, som svarar på Elinors ursäkt angående sin systers beteende, är detta sätt att "lägga locket på" ingenting önskvärt. Det skulle bara leda till förtvivlan och depression.

Så, är acceptans något eftersträvansvärt? Ska man hantera ångest eller utmana sina föreställningar så är acceptans något bra. Det är ju också en viktig del inom meditation, särskilt från den buddistiska traditionen. Livet är lidande; kan vi acceptera det så minskar lidandet. Ser man däremot till de problem som finns i världen, så är acceptans kanske inte det bästa vapnet för att åstadkomma förändring om man är missnöjd med hur det är. Men i slutändan är det hur vi värderar det vi ser och upplever som spelar någon som helst roll.

Idealism och realism

Jag fick en idé om att försöka skaka liv i min gamla blogg, eller rättare sagt: en av dem. Ofta dyker tankar upp i sinnet som behöver bearbetas. Kommentarer från läsare är tillåtna! Nedan några tankar kring Frödings dikt Idealism och realism. 

Idealism och realism

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Även om Frödings dikt är färgad av tiden i vilken den är skriven, rör den vid något fundamentalt om världen och våra föreställningar om den. Å ena sidan tycks vi människor ha en föreställning om hur vi vill att världen ska se ut, en idealvärld. Denna värld ser naturligtvis olika ut för olika människor och kulturer, och som inte sällan grundar sig på religiösa föreställningar (även om religion och kultur ibland kan vara svåra att skilja åt). Man kan också kalla det för ett önsketänkande. Å andra sidan finns en verklighet, och det är om denna schism, eller oförenlighet, Fröding diktar. 

Fröding verkar dock föredra realismen framför idealismen, som om idealismen i någon mån vore meningslös. Dikten skrevs i 1800-talets slutskede, men bär tydliga spår av den våg av samhällsrealism som genomsyrade de föregående årtiondena, dock inte enbart i positiv bemärkelse. Dikten är också en litterär känga både bakåt i tiden. I stället för att, som romantikerna, försköna naturen och världen, hyllar Fröding verkligheten – det naturliga och riktiga. Snus är alltid snus oavsett hur det förpackats. Rosen som symbol för det vackra är alltid vacker alldeles oavsett var den står, och även om grus görs till konst innebär det inte att det är vackrare än annars. Don’t overdo it, tycks vara budskapet.

Under 1800-talet växte dessutom många olika rörelser och ismer fram som stora politiska kliv i spåren av den industriella revolutionen. De kändaste ismerna känner vi än idag: socialismen, liberalismen och konservatismen – det moderna samhällets tre ideologiska pelare. Fröding kanske inte talar om politik, men han ger genom sin dikt uttryck för en förkärlek till verkligheten, något som man kan hävda kan jämföras med vår tids ”post-politik”, där det varnas för visioner. Anpassning till rådande förhållanden, dvs. till verkligheten, verkar vara vår tids axiom, där ekonomiska katastrofer förklaras som naturliga fenomen. Fröding tycks ge uttryck för att det finns saker som är evigt vackra och saker som är evigt fula oavsett hur de porträtteras; att det är så det är, och att det är så det ska vara. 

Ett ideal kan dock vara en ledstjärna för dem som känner att den värld eller det samhälle de fötts in i inte passar dem. Man vill ändra på världen. Det är där idealismen kommer in – på gott och på ont. I realismens värld ska vi inte värja oss för det världen har att bjuda på, men som människor kan vi inte hjälpa att värdera världen omkring oss som bra eller dålig. Dikten lämnar mig ändå med en positiv känsla. Fröding skalar med sitt realistiska perspektiv av alla skillnader mellan rika och fattiga; under ytan är vi alla lika, oavsett hur vi är förpackade. Eller är det en idealistisk tanke?