1984

1949 släpptes George Orwells roman för första gången. Den skulle inte heller bli den sista utgåvan. George Orwell har förmodligen vänt på siffrorna i 1948 till 84 (då boken skrev 1948). Men poängen är att historien utspelar sig i en icke alltför avlägsen framtid - en framtidsdystopi i kölvattnet av andra världskriget och en varning av vad som komma skulle, eller kunde komma. George Orwell förutsåg en framtid av superstater med välutbyggda propagandaapparater, vilket vi ju till viss del har sett sedan dess, och inte minst idag. Det är Orwells djupa psykologiska och politiska insikter vi kan lära oss av, bl.a. genom triaden: krig är fred; frihet är slaveri; okunnighet är styrka.

Superstater
I den värld som målas upp finns tre superstater med sina egna totalitära ideologier. Berättelsens protagonist och anti-hjälte är Winston Smith. Han tillhör Oceaniens parti, med ideologin Ingsoc (engelsk socialism) vars ledare är Big Brother, en man som förefaller vara fiktiv då ingen någonsin har sett honom. Winston tillhör det yttre partiet (en sorts medelklass) och arbetar åt partiet i sanningsministeriet med att förfalska dokument, eller korrigera/rätta som det officiellt heter. Han har länge tvekat på partiets propaganda och dess rättfärdighet, men vågar inte säga något, då han riskerar att vaporiseras, dvs. gripas och försvinna. När en person vaporiseras tas också alla spår av personen bort också, som om de aldrig hade existerat.

Partiets vilja är att kontrollera allt: historien, nutiden och framtiden. Genom att ha full kontroll på dåtiden kan man också kontrollera framtiden, och har man kontroll på nutiden kan man kontrollera dåtiden. Partiet vill inte att dess undersåtar, eller medborgare, skall ha några avvikande tankar eller åsikter, utan vill reducera allas tankar till hat, rädsla och ovillkorlig lydnad och kärlek till Big Brother (Storebror/Partiet). Ett sätt att uppnå detta är att reducera orden i språket till att endast innehålla godkända ord, och på så vis minska risken för "feltänk". Ett annat sätt är att uppmana till "dubbeltänk", dvs. tänka en tanke men samtidigt acceptera en motsatt, som exempelvis att krig är fred.

Dubbeltänk
Staterna är alltid i krig med varandra, på ett eller annat sätt. Genom att alltid vara i krig (oavsett om de faktiskt är det eller ej) kan partiet lättare styra sina undersåtar och få dem att acceptera försämringar i levnadsstandard. Endast genom att rusta upp och kriga kan fred uppnås. Allt som behövs är att besegra de andra, och för detta krävs uppoffringar. Och för att uppnå frihet krävs därför att medborgarna underordnar sig partiet. Och är man okunnig om detta stärker det partiet och därmed säkerhet och friheten.

Det är lätt att dra en parallell till vår egen tid, bortom totalitära stater så som Orwell kände dem (Nazityskland, Sovjet). Även om vi inte blir vaporiserade när vi uttrycker en icke-godkänd tanke så finns det en propaganda som säger vad du bör tycka. Och hur många gånger får vi inte höra att det bara finns en lösning på ett problem eller att Ryssland är farliga när Nato bombar? Att vi måste rusta upp för att behålla freden? Att vi måste avlyssnas för att fortsätta vara fria? Är inte detta dubbeltänk?

Rätt och fel
I denna värld finns inga lagar, därför att de inte anses behövas då världen är bättre. Ändå finns risken att bli bortförd för att man gjort fel, dvs. gått emot partiet: tankebrott. Winston träffar en ung kvinna, Julia, som han träffar i hemlighet. De träffas sporadiskt under en längre tid, men till slut kommer partiet på dem och de grips för tankebrott. Kärlek till någon eller något annat än partiet är förbjudet. De har därmed begått en politisk handling. Detta föregicks av att Winston och Julia försökt gå med i en motståndsrörelse som visade sig vara en fälla av partiet. Julia och Winston blir bortförda till kärleksministeriet. De vet inte om varandra och vet inte hur länge de är borta. Winston blir torterad och sedan hjärntvättad till att inse att han älskar Storebror över allt annat. När han släpps är intresset för Julia borta.

Dystopi
Även om boken inte var unik i sitt slag räknas den som en av de främsta brittiska, och västerländska, romanerna. Det är en dyster framtidsbild Orwell målar upp, och inte heller slutar den väl. Han låter Winston få den insikten att det enda sättet för partiet att upphöra är om folket, prolerna, vaknar upp och skapar en revolution, vilka han räknar med är cirka 85% av befolkningen. Men dessa proler är omedvetna om sin styrka (okunnighet är ju styrka) och kommer därför aldrig att resa sig: "In a way, the world-view of the part imposed itself most successfully on people incapable of understanding it."

I romanen nämns också att dessa samhällsklasser som utgör de övre, mellan och lägre grupperna i samhällsstrukturen funnits alltsedan man började dela upp jorden mellan sig, dvs. sedan den neolitiska revolutionen under yngre stenåldern. I alla fall kan man säga att de övre och lägre funnits, och att mellangruppen, eller medelklassen, är ett något mer modernt fenomen, inklämd mellan den lilla styrande eliten och den stora gruppen menlösa.

Det är svårt att göra boken rättvisa på endast dessa rader, men det är en roman väl värd vår uppmärksamhet.

Vitlöksballaderna

Mo Yan (莫言), eller "Tala inte", är pseudonymen för 2012 års nobelpristagare. Jag har (för andra gången) läst hans roman Vitlöksballaderna, som är en ganska träffande titel. Boken handlar mycket om vitlök, samt om sånger som handlar om böndernas uppror mot myndigheterna. Mot bakgrund av författarens pseudonym blir romanen blir extra intressant. Hans riktiga namn är dock Guan Moye.

Sorgliga öden
I början av berättelsen får vi reda på att den ena huvudpersonen, Gao Yang, luras ut ur sitt hus av en byäldste, bara för att finna sig gripen av polisen. Den andre huvudpersonen, Gao Ma, undkommer dock till en början, men grips senare. De är båda bönder och lever i Paradisets län. Det framgår i övrigt inte vilken relation de har. Regeringen har lovat dem rikedom om de började odla vitlök, vilket de gjort. Vitlöken har sedan inte gått att sälja, vilket mynnar ut i ett uppror där länsstyrelsens byggnad plundras och all vitlök slängs på gatan för att ruttna.

Det verkar finns ett motsatsförhållande mellan Gao Yang och Gao Ma. Den förre är en lugn, något naiv och lydig samhällsmedborgare som helst av allt inte vill störa, medan den senare är mer passionerad, handlingskraftig och upprorisk. 

Gao Yang har en hustru, en blind dotter och en nyfödd som med tolv tår. Han klagar aldrig, säger inget. När polisen griper och slår honom intalar han sig själv att han inte gråter. Han hamnar i häktet tillsammans med andra brottslingar och blir alldeles förskräckt. Läsaren får inte reda på varför han gripits, och han verkar själv inte riktigt veta, utan kallar sig själv för en snäll person som aldrig skulle göra någon illa. Flera gånger i berättelsen kissar han ner sig, eller till och med tvingas eller övertalas att dricka sitt eget urin. Men han intalar sig själv att det är så det måste vara; det är något man får stå ut med. Han erkänner sina brott då staten ger mildare straff åt dem som erkänner.

Gao Mas historia är att han blir kär i grannflickan Fang Jinju och vill gifta sig med henne, men hon ska giftas bort till en annan familj, så att familjen Fang kan skapa allianser. Gao Ma konfronterar familjen och blir nedslagen, likaså Jinju för att vara olydig. Det slutar med att de flyr tillsammans, men de kommer inte så långt innan Jinjus bröder och en assistent Yang kommer ifatt dem och lär Gao Ma en läxa. Jinju står emot misshandeln hemma och får till slut sin vilja igenom att gifta sig med Gao Ma mot 10 000 yuan. Gao Ma lovar att han ska skrapa ihop pengarna, pengar han skulle få genom att sälja vitlöken. När inte detta går står han i första ledet och skanderar "Ned med de korrumperade! Ned med byråkratin!" Natten och morgonen före Gao Ma slutligen grips tar sig den höggravida Jinju hem till hans hus och hänger sig. När han sedan finner henne går han bärsärkagång på grannens papegojor med ett svärd.

Även Jinjus mor, som kallas fjärde faster Fang, grips och sätts i häkte. Hon fanns också med i upproret då hon känt sig orättvist behandlad. En statsanställd hade full kört över och dödat hennes make med en bil då denne, tillsammans med Gao Yang, var på väg hemåt på sin vagn full med vitlök dragen av en dräktig ko (som för övrigt skulle generera pengar med kalven den bar på) då fryshuset inte velat köpa deras vitlök för att det var fullt. Den statsanställde kom undan och farbrorns lik bars till kommunen för att de skulle få kompensation, men de fick resa hem igen. Husets tillgångar delades upp bland bröderna och modern och familjen splittrades.

Tio personer åtalas för upproret. Gao Ma framhäver hela tiden sitt hat mot alla som frågar ut honom och säger att de får göra vad de vill med honom. Gao Yang är nervös och kissnödig, och faster Fang bara gråter. En åhörare, som för övrigt är officer och lärare, ställer sig upp och håller ett anförande - ett sorts försvarstal för bönderna - om hur kommunistpartiet inte är vad det har varit och pekar på att upproret är en logisk konsekvens av statens handlande, vilket domaren flyger i taket för. De döms alla till straffarbete. Gao Yang förlikar sig med sitt öde, medan Gao Ma verkar ha gett upp hoppet om livet och försöker arbeta så hårt att han glömmer allt och hade gärna suttit av Gao Yangs tid också, tills Gao Yang berättar för Gao Ma hur hans Jinjus lik grävts upp av hennes bröder för att familjen Cao skulle ordna ett spökbröllop för dem. När faster Fang får reda på detta hänger hon sig. Gao Ma flyr under ett arbetspass utanför murarna och blir skjuten i flykten.

Allas öden är tragiska och ingen får som den vill. Den enda som inte gör självmord eller mördas är Gao Yang. Staten framstår som segrare i denna strid mellan bönderna och makten. Också Zhang Kou, en blind gammal gubbe som sjunger ballader om vitlöksböndernas uppror hotas till livet av polisen och hittas så småningom kvävd med lera nedstoppad i halsen och bredvid honom en halshuggen katt.

Magisk realism
Mo Yans prosa har benämnts som en realism som "med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid" (Svenska Akademiens nobelprisformulering). I romanen görs många hopp i tiden och beskrivningarna av verkligheten vävs ihop med sagor och fantasifulla inslag som stundom påminner om japansk anime, där glittrande gröna gnistor dansar framför ögonen och solens purpurröda strålar gnistrar som prismor i grenverken, eller om grodor som inte vågar kväka för att kejsaren med jadegröna tänder bestämt det.

Men det är inte bara vackra skildringar han gör. Mo Yan värjer inte för det fula, och det är just det som gör honom realistisk. Människorna är skitiga, snorar, varar, pissar, rapar, blöder, fiser och stinker - ofta av vitlök. Bönderna lever eländiga liv medan de statsanställde har det bättre ställt, och det är i denna kontrast kritiken framstår som allra tydligast.

Tala inte
Mot bakgrund av författarens pseudonym blir historien extra intressant, med tanke på Gao Yangs öde. Han är den karaktär som lyder och inte säger något som makten inte vill höra. Hans straff ska mildras om han samarbetar. Kanske är detta en kritik mot byråkratin och korruptionen i Kina. Men hur kommer det sig då att han tillåts skriva detta med tanke på den censur som förekommer i landet? Författaren är själv med i partiet med motiveringen att det skulle se illa ut om han gick ur (källa: Wikipedia).

I berättelsen försvaras faktiskt socialismen. Gao Ma får frågan under ett förhör varför han hatar socialismen så mycket, men han svarar: "Jag hatar er, inte socialismen." och "Jag hatar er korrumperade tjänstemän som viftar med kommunismens flagga bara för att förstöra partiets rykte!" Det är alltså inte statens ideologi som angrips utan korrumperade människor, och det är något annat. Korruption kan anses vara en mänsklig svaghet som vi alltid måste brottas med. Hur vi kommer åt den är en annan fråga.

Acceptans

Jag gillar litteratur som tar upp två motsatta mänskliga egenskaper, liksom i föregående inlägget om hur idealismen och realismen "klyva våra hjärnor". Jag såg nyligen på en filmatisering av Sense and Sensibility, där Marianne, när hon får reda på att Elinor hela tiden hade vetat om Edwards hemliga förlovning, utbrister:

“Always resignation and acceptance. Always prudence and honour and duty. Elinor, where is your heart?”

Ur ett historiskt perspektiv skulle man kunna säga att Elinor representerar den gamla tiden, det förnuftiga 1700-talet, medan Marianne representerar den romantiska rörelsen under det tidiga 1800-talet. Däremot, ur ett psykologiskt perspektiv, är detta sätt att förhålla sig till sociala koder inget nytt. Elinor lyssnar mer till överjaget, medan Marianne lyssnar mer till detet - och detta är ju en inbyggd mänsklig egenskap, oavsett tidsepok.

Acceptans är svårt. Om vi inte kan få det vi vill ha kan vi antingen acceptera att det är som det är och gå vidare, för att slippa mer lidande, eller så stormar vi fram och hoppas på det bästa, i hopp om att få det vi vill ha. Vad som avgör hur man agerar i olika situationer tror jag grundar sig i hur man, rent biologiskt, är som person, men också sociala faktorer. Hade det inte varit gängse i det samhälle som Sense and Sensibility utspelar sig att gömma sina känslor, hade kanske Elinor varit mer öppen med vad hon ville. Dock verkar det inte ha haft så stor effekt på Mariannes beteende. Enligt Colonel Brandon, som svarar på Elinors ursäkt angående sin systers beteende, är detta sätt att "lägga locket på" ingenting önskvärt. Det skulle bara leda till förtvivlan och depression.

Så, är acceptans något eftersträvansvärt? Ska man hantera ångest eller utmana sina föreställningar så är acceptans något bra. Det är ju också en viktig del inom meditation, särskilt från den buddistiska traditionen. Livet är lidande; kan vi acceptera det så minskar lidandet. Ser man däremot till de problem som finns i världen, så är acceptans kanske inte det bästa vapnet för att åstadkomma förändring om man är missnöjd med hur det är. Men i slutändan är det hur vi värderar det vi ser och upplever som spelar någon som helst roll.

Idealism och realism

Jag fick en idé om att försöka skaka liv i min gamla blogg, eller rättare sagt: en av dem. Ofta dyker tankar upp i sinnet som behöver bearbetas. Kommentarer från läsare är tillåtna! Nedan några tankar kring Frödings dikt Idealism och realism. 

Idealism och realism

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Även om Frödings dikt är färgad av tiden i vilken den är skriven, rör den vid något fundamentalt om världen och våra föreställningar om den. Å ena sidan tycks vi människor ha en föreställning om hur vi vill att världen ska se ut, en idealvärld. Denna värld ser naturligtvis olika ut för olika människor och kulturer, och som inte sällan grundar sig på religiösa föreställningar (även om religion och kultur ibland kan vara svåra att skilja åt). Man kan också kalla det för ett önsketänkande. Å andra sidan finns en verklighet, och det är om denna schism, eller oförenlighet, Fröding diktar. 

Fröding verkar dock föredra realismen framför idealismen, som om idealismen i någon mån vore meningslös. Dikten skrevs i 1800-talets slutskede, men bär tydliga spår av den våg av samhällsrealism som genomsyrade de föregående årtiondena, dock inte enbart i positiv bemärkelse. Dikten är också en litterär känga både bakåt i tiden. I stället för att, som romantikerna, försköna naturen och världen, hyllar Fröding verkligheten – det naturliga och riktiga. Snus är alltid snus oavsett hur det förpackats. Rosen som symbol för det vackra är alltid vacker alldeles oavsett var den står, och även om grus görs till konst innebär det inte att det är vackrare än annars. Don’t overdo it, tycks vara budskapet.

Under 1800-talet växte dessutom många olika rörelser och ismer fram som stora politiska kliv i spåren av den industriella revolutionen. De kändaste ismerna känner vi än idag: socialismen, liberalismen och konservatismen – det moderna samhällets tre ideologiska pelare. Fröding kanske inte talar om politik, men han ger genom sin dikt uttryck för en förkärlek till verkligheten, något som man kan hävda kan jämföras med vår tids ”post-politik”, där det varnas för visioner. Anpassning till rådande förhållanden, dvs. till verkligheten, verkar vara vår tids axiom, där ekonomiska katastrofer förklaras som naturliga fenomen. Fröding tycks ge uttryck för att det finns saker som är evigt vackra och saker som är evigt fula oavsett hur de porträtteras; att det är så det är, och att det är så det ska vara. 

Ett ideal kan dock vara en ledstjärna för dem som känner att den värld eller det samhälle de fötts in i inte passar dem. Man vill ändra på världen. Det är där idealismen kommer in – på gott och på ont. I realismens värld ska vi inte värja oss för det världen har att bjuda på, men som människor kan vi inte hjälpa att värdera världen omkring oss som bra eller dålig. Dikten lämnar mig ändå med en positiv känsla. Fröding skalar med sitt realistiska perspektiv av alla skillnader mellan rika och fattiga; under ytan är vi alla lika, oavsett hur vi är förpackade. Eller är det en idealistisk tanke?