Utvandrarna

Nu har jag sent omsider tagit mig an och igenom Vilhelm Mobergs utvandrarepos Utvandrarna, som ju egentligen består av ytterligare tre böcker (Invandrarna, Nybyggarna samt Sista brevet hem till Sverige), men den första delen är kanske den mest kända. Må så vara att verket kanske inte är ett epos i ordets rätta bemärkelse, men det är onekligen storslaget.

Från tanke till handling
I början får vi ta del av smålandssocknen Ljuder och hur livet stod till där. Vi får följa huvudkaraktären Karl Oskars föräldrar och hur de slitit på gården Korpamoen. När Karl Oskars far efter en olycka blir handikappad får Karl Oskar ta över gården, men först måste han ta sig en fru, vilket han ganska snabbt gör - Kristina från Dufvemåla. Redan här får man en bild av Karl Oskar som en väldigt handlingskraftig karaktär som vet vad han vill, inget tvivel eller tvehågsenhet. Kristina beskrivs dock mer naiv och barnslig till en början. De får ganska snart flera barn, och det är tätt mellan barnen.

Historien svänger dock snart, när det ett år blir torka, och deras lada brinner ner efter att blixten slagit ner där. Till följd härav lider de svältår i vilket ett av deras barn dör. Karl Oskar börjar ifrågasätta den Gud han lärt sig att frukta: om det var meningen att de skulle slita i sitt anletes svett vore det väl på sin plats om de fick lön för sin möda? Vad var meningen om de inte ens fick detta?

Karl Oskars yngre bror, Robert, lider som dräng under en stygg bonde som en dag slår honom halvt fördärvad när han blev påkommen med att lata sig. Han fick en örfil så hård att örat började såra och tjuta. När han senare låg i dessa smärtor tänkte han att ljudet i örat lät som vatten: det var havet som kallade på honom. Han hade tidigare läst om landet Amerika i en bok. Robert är uppenbarligen en person som är bättre med huvudet än med händerna. När han senare avslöjar sina tankar för sin bror visar det sig att båda har gått och tänkt på samma sak: emigrera till Amerika.

När de så småningom kommer iväg är det ett flera från socknen som gjort dem sällskap, människor som på olika sätt inte känt det lönt att vara kvar i socknen eller hemlandet. Frireligiösa och utstötta följde dem på vägen. De bordar en brigg i Karlshamn och seglar under stora besvär från Östersjön, över Nordsjön, genom den Engelska kanalen och ut över den till synes oändliga atlantiska oceanen. På vägen blir många sjuka och några dör, men det är något som kapten ombord räknat med, även om han önskat att de i stället bara fraktad död last, och inte människor. Efter åtta dryga veckor stiger de i land i New York.

Språkligt sett
Moberg skriver med ett ganska lättsamt språk; läsaren förirrar sig inte i intetsägande bisatser eller svåra ord. Personerna och omgivningen ges inga ingående beskrivningar, för det är inte detaljerna som är det viktiga, utan vad som händer med personerna han gestaltar, vad de känner och tänker. Därför fortskrider också handlingen fram ganska raskt. Jag tänker på Voltaires Candide, men riktigt så snabbt går det inte. Moberg skriver inte heller som den kinesiske författaren Mo Yan med sina detaljerade, stundom "magiska", beskrivningar. Berättelsen ges en tydlig svensk eller, kanske mer korrekt, småländsk prägel, då dialogerna är skrivna på dialekt. Det är ett djärvt tilltag, men ger romanen en mer realistisk prägel. Historien är ju ändå baserad på verkliga händelser.

Med historiska glasögon
Migration är ju ett väldigt aktuellt ämne idag och därför är också boken väldigt aktuell. Men anledningen till varför någon emigrerar skiljer sig naturligtvis åt. I mitten av 1800-talet var det kanske svält och religiöst förtryck, som för karaktärerna i boken. Senare var det social oro, svartlistning av arbetare, etc. Detta i kombination med drömmar om ett bättre liv i ett förlovat land. USA var ju faktiskt ett land som frigjort sig från de gamla strukturerna och startat om på nytt. Dessutom rullade ju de ekonomiska hjulen på högvarv där borta i väst, rent bokstavligt, och det fanns möjlighet för den som var hugad att komma upp sig i världen, innan det var för sent. Detta var möjligt för att man hade ihjäl stora delar av den ursprungsbefolkning som fanns i Amerika före européerna, vilket beredde vägen för dem.

Utvandringen från Sverige, skulle man också kunna hävda, "lättade på det sociala trycket" och lät saker och ting fortgå som det var en tid till. Men så småningom fick makten ge vika även i Sverige och genomföra reformer som vi känner via arbetarrörelsen.

Procentuellt sätt emigrerade fler under denna stora utflyttning än vad som sker idag, även om det i antal människor räknat är fler som flyttar ut idag. Orsakerna varierar, men en gemensam nämnare har de nog: ett bättre liv någon annanstans.

The Hobbit

Bilbo Baggins

Hur är det att vara en liten, oerfaren människoliknande varelse i en stor värld? The Hobbit är berättelsen om Bilbo Baggins äventyr som utspelar sig före den mer kända trilogin Lord of the Rings (eller Sagan om ringen på svenska), av J.R.R. Tolkien. Bilbo är på många sätt mänsklig, men är en hobbit - en av flera människoliknande varelser i världen Middle Earth.

Bilbo bor i en håla i marken i ett fridfullt naturområde under The Hill, tills en dag då han blir meddragen ut på äventyr för att återta dvärgarnas förlorade hem, ett berg kallat Lonely Mountain som vaktas av draken Smaug, och den skatt som finns i det. Bilbo tilldelas rollen som inbrottstjuv och längs med vägen får de utstå många faror som de inte räknat med: trubbel med bergstroll, tillfångatagna av goblins och alver, i strid med jättespindlar och vilse i en stor skog. (Det är också under denna resa som Bilbo, hos varelsen Gollum, finner den magiska ring som gett namn till den efterföljande trilogin). Till slut når de fram till sitt mål, men har ingen plan för att bli av med draken. Bilbo får rollen att undersöka saken och råkar draken Smaug, som väcks ur sin dvala och beger sig ut och plundrar den närliggande staden men dödas. Detta mynnar ut i ett slag mellan dvärgar, alver och människor om skatten. Bilbo återvänder så småningom till sitt hem som en ny och mer erfaren hobbit.

När man läser om Bilbo är det lätt att likna honom vid ett barn, inte bara för att han (liksom alla hobbits) är liten till växten, utan därför att han i viss mening inte beter sig vuxet. Han röker förvisso pipa och har ett eget hus, men han är tveksam inför den stora världen och tycker bäst om att bara vara hemma. När trollkarlen Gandalf så småningom besöker hans hem för att få med honom på äventyr blir han som en fadersfigur för Bilbo, ett stöd längs med det äventyr han så småningom beger sig ut på tillsammans med en skara dvärgar.  Bilbo är för övrigt kluven i sitt förhållande till äventyr; ena sidan av hans släkt är kända för att - mot konventionen - ibland ge sig ut på äventyr, medan den andra (mer ansedda) håller sig hemma.

Inte bara Tolkiens värld, utan även fantasy-genren i övrigt, är ganska intressant att studera utifrån vilka raser eller varelser som finns i den, och vad de kan tänkas representera. Förutom hobbitar finns som sagt även dvärgar, goblins (en typ av troll), alver, bergstroll och andra varelser. De varelser som har mänskliga drag är mest intressanta för de förefaller representera olika mänskliga karaktärsdrag, och utforskar således frågan om människans väsen. Hobbitar är små, naturnära och är duktiga på att smyga; dvärgar är också korta men är starka, vildvuxna, stolta krigare, älskar skatter och hantverk; goblins är dumma, fula, onda och saknar förfining helt och hållet; alverna är deras motsats: de är vackra, intelligenta och förfinade. Även vanliga människor existerar i denna värld och fungerar som en kontrast mot dessa andra varelser: den vanliga människan i en märklig, magisk värld - mycket som vår egen fast annorlunda?

Det som dock skiljer vår vanliga verklighet mot Bilbos - och det är en lockande tanke - är att den förefaller vara enklare. Det finns gott och det finns ont. Det finns onda varelser och det finns goda varelser. Draken Smaug som de jagar ur dvärgarnas berg är av naturen ond, ty han är en drake, medan exempelvis örnarna som hjälper gruppen att fly från goblins och wargar är goda. Människor föredrar denna enkelhet, och vi kan exempelvis se den inom religionen där det finns goda handlingar och onda handlingar. Men är krig och dödande, vilket sker i godhetens namn, verkligen gott?

Romanen är från början en barnberättelse och det märks i språket som är tämligen enkelt, men även handlingen. Den är sällan djuplodande utan lätt att följa; vädret sätter också tonen för vilken känsla som förmedlas, och gör också romanen mer västerländsk, där vädret faktiskt kan variera på detta sätt. Den är på sätt och vis också en klassisk bildningsroman, som exempelvis Skattkammarön av Robert Louis Stevenson, där man får följa (ofta en pojke) som tvingas ut på äventyr och växer som människa och i slutändan blir en man. Den efterföljande trilogin sägs vara mer mogen i tonen, men för den som vill läsa hur det började och vill ha en introduktion till Tolkiens värld rekommenderas att läsa om Bilbo Baggins äventyr.

1984

1949 släpptes George Orwells roman för första gången. Den skulle inte heller bli den sista utgåvan. George Orwell har förmodligen vänt på siffrorna i 1948 till 84 (då boken skrev 1948). Men poängen är att historien utspelar sig i en icke alltför avlägsen framtid - en framtidsdystopi i kölvattnet av andra världskriget och en varning av vad som komma skulle, eller kunde komma. George Orwell förutsåg en framtid av superstater med välutbyggda propagandaapparater, vilket vi ju till viss del har sett sedan dess, och inte minst idag. Det är Orwells djupa psykologiska och politiska insikter vi kan lära oss av, bl.a. genom triaden: krig är fred; frihet är slaveri; okunnighet är styrka.

Superstater
I den värld som målas upp finns tre superstater med sina egna totalitära ideologier. Berättelsens protagonist och anti-hjälte är Winston Smith. Han tillhör Oceaniens parti, med ideologin Ingsoc (engelsk socialism) vars ledare är Big Brother, en man som förefaller vara fiktiv då ingen någonsin har sett honom. Winston tillhör det yttre partiet (en sorts medelklass) och arbetar åt partiet i sanningsministeriet med att förfalska dokument, eller korrigera/rätta som det officiellt heter. Han har länge tvekat på partiets propaganda och dess rättfärdighet, men vågar inte säga något, då han riskerar att vaporiseras, dvs. gripas och försvinna. När en person vaporiseras tas också alla spår av personen bort också, som om de aldrig hade existerat.

Partiets vilja är att kontrollera allt: historien, nutiden och framtiden. Genom att ha full kontroll på dåtiden kan man också kontrollera framtiden, och har man kontroll på nutiden kan man kontrollera dåtiden. Partiet vill inte att dess undersåtar, eller medborgare, skall ha några avvikande tankar eller åsikter, utan vill reducera allas tankar till hat, rädsla och ovillkorlig lydnad och kärlek till Big Brother (Storebror/Partiet). Ett sätt att uppnå detta är att reducera orden i språket till att endast innehålla godkända ord, och på så vis minska risken för "feltänk". Ett annat sätt är att uppmana till "dubbeltänk", dvs. tänka en tanke men samtidigt acceptera en motsatt, som exempelvis att krig är fred.

Dubbeltänk
Staterna är alltid i krig med varandra, på ett eller annat sätt. Genom att alltid vara i krig (oavsett om de faktiskt är det eller ej) kan partiet lättare styra sina undersåtar och få dem att acceptera försämringar i levnadsstandard. Endast genom att rusta upp och kriga kan fred uppnås. Allt som behövs är att besegra de andra, och för detta krävs uppoffringar. Och för att uppnå frihet krävs därför att medborgarna underordnar sig partiet. Och är man okunnig om detta stärker det partiet och därmed säkerhet och friheten.

Det är lätt att dra en parallell till vår egen tid, bortom totalitära stater så som Orwell kände dem (Nazityskland, Sovjet). Även om vi inte blir vaporiserade när vi uttrycker en icke-godkänd tanke så finns det en propaganda som säger vad du bör tycka. Och hur många gånger får vi inte höra att det bara finns en lösning på ett problem eller att Ryssland är farliga när Nato bombar? Att vi måste rusta upp för att behålla freden? Att vi måste avlyssnas för att fortsätta vara fria? Är inte detta dubbeltänk?

Rätt och fel
I denna värld finns inga lagar, därför att de inte anses behövas då världen är bättre. Ändå finns risken att bli bortförd för att man gjort fel, dvs. gått emot partiet: tankebrott. Winston träffar en ung kvinna, Julia, som han träffar i hemlighet. De träffas sporadiskt under en längre tid, men till slut kommer partiet på dem och de grips för tankebrott. Kärlek till någon eller något annat än partiet är förbjudet. De har därmed begått en politisk handling. Detta föregicks av att Winston och Julia försökt gå med i en motståndsrörelse som visade sig vara en fälla av partiet. Julia och Winston blir bortförda till kärleksministeriet. De vet inte om varandra och vet inte hur länge de är borta. Winston blir torterad och sedan hjärntvättad till att inse att han älskar Storebror över allt annat. När han släpps är intresset för Julia borta.

Dystopi
Även om boken inte var unik i sitt slag räknas den som en av de främsta brittiska, och västerländska, romanerna. Det är en dyster framtidsbild Orwell målar upp, och inte heller slutar den väl. Han låter Winston få den insikten att det enda sättet för partiet att upphöra är om folket, prolerna, vaknar upp och skapar en revolution, vilka han räknar med är cirka 85% av befolkningen. Men dessa proler är omedvetna om sin styrka (okunnighet är ju styrka) och kommer därför aldrig att resa sig: "In a way, the world-view of the part imposed itself most successfully on people incapable of understanding it."

I romanen nämns också att dessa samhällsklasser som utgör de övre, mellan och lägre grupperna i samhällsstrukturen funnits alltsedan man började dela upp jorden mellan sig, dvs. sedan den neolitiska revolutionen under yngre stenåldern. I alla fall kan man säga att de övre och lägre funnits, och att mellangruppen, eller medelklassen, är ett något mer modernt fenomen, inklämd mellan den lilla styrande eliten och den stora gruppen menlösa.

Det är svårt att göra boken rättvisa på endast dessa rader, men det är en roman väl värd vår uppmärksamhet.

Vitlöksballaderna

Mo Yan (莫言), eller "Tala inte", är pseudonymen för 2012 års nobelpristagare. Jag har (för andra gången) läst hans roman Vitlöksballaderna, som är en ganska träffande titel. Boken handlar mycket om vitlök, samt om sånger som handlar om böndernas uppror mot myndigheterna. Mot bakgrund av författarens pseudonym blir romanen blir extra intressant. Hans riktiga namn är dock Guan Moye.

Sorgliga öden
I början av berättelsen får vi reda på att den ena huvudpersonen, Gao Yang, luras ut ur sitt hus av en byäldste, bara för att finna sig gripen av polisen. Den andre huvudpersonen, Gao Ma, undkommer dock till en början, men grips senare. De är båda bönder och lever i Paradisets län. Det framgår i övrigt inte vilken relation de har. Regeringen har lovat dem rikedom om de började odla vitlök, vilket de gjort. Vitlöken har sedan inte gått att sälja, vilket mynnar ut i ett uppror där länsstyrelsens byggnad plundras och all vitlök slängs på gatan för att ruttna.

Det verkar finns ett motsatsförhållande mellan Gao Yang och Gao Ma. Den förre är en lugn, något naiv och lydig samhällsmedborgare som helst av allt inte vill störa, medan den senare är mer passionerad, handlingskraftig och upprorisk. 

Gao Yang har en hustru, en blind dotter och en nyfödd som med tolv tår. Han klagar aldrig, säger inget. När polisen griper och slår honom intalar han sig själv att han inte gråter. Han hamnar i häktet tillsammans med andra brottslingar och blir alldeles förskräckt. Läsaren får inte reda på varför han gripits, och han verkar själv inte riktigt veta, utan kallar sig själv för en snäll person som aldrig skulle göra någon illa. Flera gånger i berättelsen kissar han ner sig, eller till och med tvingas eller övertalas att dricka sitt eget urin. Men han intalar sig själv att det är så det måste vara; det är något man får stå ut med. Han erkänner sina brott då staten ger mildare straff åt dem som erkänner.

Gao Mas historia är att han blir kär i grannflickan Fang Jinju och vill gifta sig med henne, men hon ska giftas bort till en annan familj, så att familjen Fang kan skapa allianser. Gao Ma konfronterar familjen och blir nedslagen, likaså Jinju för att vara olydig. Det slutar med att de flyr tillsammans, men de kommer inte så långt innan Jinjus bröder och en assistent Yang kommer ifatt dem och lär Gao Ma en läxa. Jinju står emot misshandeln hemma och får till slut sin vilja igenom att gifta sig med Gao Ma mot 10 000 yuan. Gao Ma lovar att han ska skrapa ihop pengarna, pengar han skulle få genom att sälja vitlöken. När inte detta går står han i första ledet och skanderar "Ned med de korrumperade! Ned med byråkratin!" Natten och morgonen före Gao Ma slutligen grips tar sig den höggravida Jinju hem till hans hus och hänger sig. När han sedan finner henne går han bärsärkagång på grannens papegojor med ett svärd.

Även Jinjus mor, som kallas fjärde faster Fang, grips och sätts i häkte. Hon fanns också med i upproret då hon känt sig orättvist behandlad. En statsanställd hade full kört över och dödat hennes make med en bil då denne, tillsammans med Gao Yang, var på väg hemåt på sin vagn full med vitlök dragen av en dräktig ko (som för övrigt skulle generera pengar med kalven den bar på) då fryshuset inte velat köpa deras vitlök för att det var fullt. Den statsanställde kom undan och farbrorns lik bars till kommunen för att de skulle få kompensation, men de fick resa hem igen. Husets tillgångar delades upp bland bröderna och modern och familjen splittrades.

Tio personer åtalas för upproret. Gao Ma framhäver hela tiden sitt hat mot alla som frågar ut honom och säger att de får göra vad de vill med honom. Gao Yang är nervös och kissnödig, och faster Fang bara gråter. En åhörare, som för övrigt är officer och lärare, ställer sig upp och håller ett anförande - ett sorts försvarstal för bönderna - om hur kommunistpartiet inte är vad det har varit och pekar på att upproret är en logisk konsekvens av statens handlande, vilket domaren flyger i taket för. De döms alla till straffarbete. Gao Yang förlikar sig med sitt öde, medan Gao Ma verkar ha gett upp hoppet om livet och försöker arbeta så hårt att han glömmer allt och hade gärna suttit av Gao Yangs tid också, tills Gao Yang berättar för Gao Ma hur hans Jinjus lik grävts upp av hennes bröder för att familjen Cao skulle ordna ett spökbröllop för dem. När faster Fang får reda på detta hänger hon sig. Gao Ma flyr under ett arbetspass utanför murarna och blir skjuten i flykten.

Allas öden är tragiska och ingen får som den vill. Den enda som inte gör självmord eller mördas är Gao Yang. Staten framstår som segrare i denna strid mellan bönderna och makten. Också Zhang Kou, en blind gammal gubbe som sjunger ballader om vitlöksböndernas uppror hotas till livet av polisen och hittas så småningom kvävd med lera nedstoppad i halsen och bredvid honom en halshuggen katt.

Magisk realism
Mo Yans prosa har benämnts som en realism som "med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid" (Svenska Akademiens nobelprisformulering). I romanen görs många hopp i tiden och beskrivningarna av verkligheten vävs ihop med sagor och fantasifulla inslag som stundom påminner om japansk anime, där glittrande gröna gnistor dansar framför ögonen och solens purpurröda strålar gnistrar som prismor i grenverken, eller om grodor som inte vågar kväka för att kejsaren med jadegröna tänder bestämt det.

Men det är inte bara vackra skildringar han gör. Mo Yan värjer inte för det fula, och det är just det som gör honom realistisk. Människorna är skitiga, snorar, varar, pissar, rapar, blöder, fiser och stinker - ofta av vitlök. Bönderna lever eländiga liv medan de statsanställde har det bättre ställt, och det är i denna kontrast kritiken framstår som allra tydligast.

Tala inte
Mot bakgrund av författarens pseudonym blir historien extra intressant, med tanke på Gao Yangs öde. Han är den karaktär som lyder och inte säger något som makten inte vill höra. Hans straff ska mildras om han samarbetar. Kanske är detta en kritik mot byråkratin och korruptionen i Kina. Men hur kommer det sig då att han tillåts skriva detta med tanke på den censur som förekommer i landet? Författaren är själv med i partiet med motiveringen att det skulle se illa ut om han gick ur (källa: Wikipedia).

I berättelsen försvaras faktiskt socialismen. Gao Ma får frågan under ett förhör varför han hatar socialismen så mycket, men han svarar: "Jag hatar er, inte socialismen." och "Jag hatar er korrumperade tjänstemän som viftar med kommunismens flagga bara för att förstöra partiets rykte!" Det är alltså inte statens ideologi som angrips utan korrumperade människor, och det är något annat. Korruption kan anses vara en mänsklig svaghet som vi alltid måste brottas med. Hur vi kommer åt den är en annan fråga.

Acceptans

Jag gillar litteratur som tar upp två motsatta mänskliga egenskaper, liksom i föregående inlägget om hur idealismen och realismen "klyva våra hjärnor". Jag såg nyligen på en filmatisering av Sense and Sensibility, där Marianne, när hon får reda på att Elinor hela tiden hade vetat om Edwards hemliga förlovning, utbrister:

“Always resignation and acceptance. Always prudence and honour and duty. Elinor, where is your heart?”

Ur ett historiskt perspektiv skulle man kunna säga att Elinor representerar den gamla tiden, det förnuftiga 1700-talet, medan Marianne representerar den romantiska rörelsen under det tidiga 1800-talet. Däremot, ur ett psykologiskt perspektiv, är detta sätt att förhålla sig till sociala koder inget nytt. Elinor lyssnar mer till överjaget, medan Marianne lyssnar mer till detet - och detta är ju en inbyggd mänsklig egenskap, oavsett tidsepok.

Acceptans är svårt. Om vi inte kan få det vi vill ha kan vi antingen acceptera att det är som det är och gå vidare, för att slippa mer lidande, eller så stormar vi fram och hoppas på det bästa, i hopp om att få det vi vill ha. Vad som avgör hur man agerar i olika situationer tror jag grundar sig i hur man, rent biologiskt, är som person, men också sociala faktorer. Hade det inte varit gängse i det samhälle som Sense and Sensibility utspelar sig att gömma sina känslor, hade kanske Elinor varit mer öppen med vad hon ville. Dock verkar det inte ha haft så stor effekt på Mariannes beteende. Enligt Colonel Brandon, som svarar på Elinors ursäkt angående sin systers beteende, är detta sätt att "lägga locket på" ingenting önskvärt. Det skulle bara leda till förtvivlan och depression.

Så, är acceptans något eftersträvansvärt? Ska man hantera ångest eller utmana sina föreställningar så är acceptans något bra. Det är ju också en viktig del inom meditation, särskilt från den buddistiska traditionen. Livet är lidande; kan vi acceptera det så minskar lidandet. Ser man däremot till de problem som finns i världen, så är acceptans kanske inte det bästa vapnet för att åstadkomma förändring om man är missnöjd med hur det är. Men i slutändan är det hur vi värderar det vi ser och upplever som spelar någon som helst roll.

Idealism och realism

Jag fick en idé om att försöka skaka liv i min gamla blogg, eller rättare sagt: en av dem. Ofta dyker tankar upp i sinnet som behöver bearbetas. Kommentarer från läsare är tillåtna! Nedan några tankar kring Frödings dikt Idealism och realism. 

Idealism och realism

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Även om Frödings dikt är färgad av tiden i vilken den är skriven, rör den vid något fundamentalt om världen och våra föreställningar om den. Å ena sidan tycks vi människor ha en föreställning om hur vi vill att världen ska se ut, en idealvärld. Denna värld ser naturligtvis olika ut för olika människor och kulturer, och som inte sällan grundar sig på religiösa föreställningar (även om religion och kultur ibland kan vara svåra att skilja åt). Man kan också kalla det för ett önsketänkande. Å andra sidan finns en verklighet, och det är om denna schism, eller oförenlighet, Fröding diktar. 

Fröding verkar dock föredra realismen framför idealismen, som om idealismen i någon mån vore meningslös. Dikten skrevs i 1800-talets slutskede, men bär tydliga spår av den våg av samhällsrealism som genomsyrade de föregående årtiondena, dock inte enbart i positiv bemärkelse. Dikten är också en litterär känga både bakåt i tiden. I stället för att, som romantikerna, försköna naturen och världen, hyllar Fröding verkligheten – det naturliga och riktiga. Snus är alltid snus oavsett hur det förpackats. Rosen som symbol för det vackra är alltid vacker alldeles oavsett var den står, och även om grus görs till konst innebär det inte att det är vackrare än annars. Don’t overdo it, tycks vara budskapet.

Under 1800-talet växte dessutom många olika rörelser och ismer fram som stora politiska kliv i spåren av den industriella revolutionen. De kändaste ismerna känner vi än idag: socialismen, liberalismen och konservatismen – det moderna samhällets tre ideologiska pelare. Fröding kanske inte talar om politik, men han ger genom sin dikt uttryck för en förkärlek till verkligheten, något som man kan hävda kan jämföras med vår tids ”post-politik”, där det varnas för visioner. Anpassning till rådande förhållanden, dvs. till verkligheten, verkar vara vår tids axiom, där ekonomiska katastrofer förklaras som naturliga fenomen. Fröding tycks ge uttryck för att det finns saker som är evigt vackra och saker som är evigt fula oavsett hur de porträtteras; att det är så det är, och att det är så det ska vara. 

Ett ideal kan dock vara en ledstjärna för dem som känner att den värld eller det samhälle de fötts in i inte passar dem. Man vill ändra på världen. Det är där idealismen kommer in – på gott och på ont. I realismens värld ska vi inte värja oss för det världen har att bjuda på, men som människor kan vi inte hjälpa att värdera världen omkring oss som bra eller dålig. Dikten lämnar mig ändå med en positiv känsla. Fröding skalar med sitt realistiska perspektiv av alla skillnader mellan rika och fattiga; under ytan är vi alla lika, oavsett hur vi är förpackade. Eller är det en idealistisk tanke?